Det börjar med att jag ligger i solstolen och vilar,sen börjar jag känna hur allting rör sig.Det känndes som att någon röck i solstolen eller något.Jag kollar på pappa och han kollar på mig,mamma sätter sig också upp.Även dem brevid oss reagerade,så efter ett tag så visste vi att vi inte inbildade oss.Isa var uppe och tog massage och kände ingenting om att det rörde sig i marken.Men massage tanterna var helt galna och en tant hade en skräck i ögonen som blir svår att glömma.Till och med personalen från hotellet kom ut och kollade på havet.Dem sa åt oss att vi skulle gå hem,söka oss efter högre höjder.Så vi stack hem fort som satan packade med oss pass,vatten och diverse saker som var andvändbara sen började vi gå.Vi hade ingen aning om vart vi skulle,vi bara gick.Vi bara följde strömmen.Det skulle finnas en samlingsplats uppe vid Fantasia men vi gick inte upp dit vi följde istället med thailändarna in på någon väg.Vi hade gått en bit men kom sen fram till en backe,den ledde upp till ett berg,och fy fan säger jag,jag har aldrig sett en så brant backe!Men upp tog vi oss,i hopp om att vi skulle få se havet.Men träd skymde allt,vi såg ingenting.I tre och en halv timme satt vi uppe på de där berget,innan vi vågade ta oss ner och kolla hur allt var.Det fanns några Thailändare där uppe som vi fick vatten och lite information ifrån,dem är så sjukt snälla och generösa så det är svårt att förstå.När vi  kom till hotellet så var det första vi gjorde att sätta på tv:n och datorn för att kolla hur allt stog till.I Patong hade havet dragit sig undan säkert tio,tjuo meter och var bara som ett svart hål,längst borta vid horrisonten kunde man se massa svart/mörkt hav.Så var det på kamala också,där vi bor,men här var det inte lika mycket.Så ja vi satte oss på balkongen och visste inte ett skit,det enda vi visste var att om de kom ett alarm så var det enda man kunde göra att springa.Så rättsom de var så började det att låta och vi fick panik och bara sprang uppot (vi bor längst ner) så vi tog trapporna uppot,men vi kom ingenstans.det var bara jag och Isa som hade sprungit upp pappa och mamma hade kommit och vi står däruppe och tänker var fan dem är.Jag måste också tillägga att Håkan,Olivia och Hampus var på någon utflykt på fastlandet så dem hade det ju bra.
Men då hade pappa gått ut på gatan och kollat lite,alla var ju skräckslagna men då kommer det en kille på moped och säger att allt är lungt och att vi inte ska vara rädda.Alarmet som var,det var för att visa att dem inte hade några tsunamivarningar längre,att allt var avblåst.Men hur ska alla veta att just det där lätet skulle betyda det.Och nu efter ett tag så har även Håkan och de andra kommit hem och vi sitter med väskan packad och är berädda.Det är bra nu,men jag är rädd.